jag saknar dig fastän du står mitt framför mig.. känns meningslöst att försöka för det enda du gör att putta bort mig så jag får aldrig chansen att visa något. vi lovade att aldrig ta varandra i andra hand, jag gjorde aldrig det jag anpassade mig alltid efter dig för du var då den som alltid gick i första hand för mig iallafall.. vad får jag tillbaka nu? inget känns som att jag långsamt suddas ut, du har hittat bättre än mig och det är helt enkelt inte som förut.